Fakta

För att kunna bli begravd måste man vara död. Det är alltid en läkare som bekräftar ett dödsfall. Den döda kroppen hämtas oftast av en begravningsentreprenör och läggs då i en kista. Alla människor som dör i Sverige måste nämligen enligt lag ha en kista. För att kunna bli begravd och/eller kremerad måste det finnas ett dödsbevis från Skatteverket. 

I Sverige finns det en lag som säger att en död antingen måste kremeras eller kistbegravas inom 30 dagar.  

Se gärna filmen Den döda kroppens resa där du kan följa den döda kroppen från kistläggning till kylrum, vidare till kremering med efterföljande askberedning och överförande till urna. 

Kremering innebär att den döda kroppen förbränns. Den aska som återstår efter förbränningen gravsätts. I Sverige är kremering det vanligaste sättet att ta hand om döda kroppar. 

Så här går det till:

Kistan med kroppen lyfts upp till ugnen med hjälp av en styrpanel. Vid insättning är ugnen 800 grader varm men går snabbt upp till 1100 grader. Kistan fyller här en viktig funktion som bränsle. Processen kontrolleras via dataskärmar i anslutning till ugnarna. Efter cirka 1–1,5 timme har kroppen blivit till aska, och ugnen rakas ut till ett efterbränningsschakt där luft tillförs för att allt ska förbrännas. Då efterbränningen är klar förs askan ner i ett metallkärl och stora metallrester, så som proteser, tas ut för att återvinnas. Metallkärlet ställs in i en askberedare som maler ner de skelettdelar som är kvar och till sluthälls askan ned i den förberedda urnan. Här återvinns mindre metalldelar så som spikar från kistan. Hela processen, från ugn till urna tar ca fyra timmar. Urnan eller askpåsen förseglas och ställs sedan i ett förvaringsrum tills den hämtas av begravningsentreprenör eller anhöriga för gravsättning. 

Se gärna filmen Den döda kroppens resa där du kan följa den döda kroppen från kistläggning till kylrum, vidare till kremering med efterföljande askberedning och överförande till urna. 

Att bränna döda kroppar förekommer inom olika traditioner och har förekommit långt tillbaka i tiden. Redan under vikingatiden förekom så kallade brandgravar. Kremering innebär att den döda kroppen förbränns. Den aska som återstår efter förbränningen gravsätts. 

Det var Svenska Likbrännarföreningen, bildad maj 1883, som verkade för införandet av kremation i Sverige. Likbrännarföreningen bytte snart namn till Svenska Eldbegängelseföreningen. Eldbegängelserörelsen argumenterade för kremation främst av hygieniska skäl men även för att det var en stadsplaneringsfråga; att kremation hade platsbesparande fördelar. De hävdade att det var platsbrist på begravningsplatserna eftersom kistgravarna var skrymmande, vilket gjorde att stora delar av värdefull mark togs i anspråk inne i städerna.

Eldbegängelserörelsen bidrog till att kremation accepterades av folket, men den naturvetenskapliga utvecklingen gjorde också att den kristna livsåskådningen ifrågasattes. Kyrkan var nämligen inledningsvis motståndare till att bränna den döda kroppen då detta ansågs strida mot de kristna lärorna.

Sveriges första krematorium invigdes i Stockholm 1887. Under 1930-talet började kremering accepteras av allt fler och 5% av befolkningen kremerades. År 2022 kremerades 83% av befolkningen. 

Eldbegängelseföreningen bytte 1983 namn till Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund, SKKF. De är verksamma än idag som ett politiskt och religiöst obundet branschförbund som arbetar för att främja en god begravningsverksamhet och har bidragit med innehåll till denna utställning!

Här kan du läsa mer om SKKF: https://skkf.se/om-skkf/

Här kan du läsa mer om kremationshistorik: http://skkf.se/wp-content/uploads/2023/05/Fran-pionjar-till.pdf

Med gravdjup menas hur djupt under marken en kista eller urna ligger begravd. Det finns flera olika gravdjup, beroende på hur många kistor eller urnor som redan ligger begravda på en gravplats. På en kistgravplats finns det tre sorters djup. När gravplatsen är tom kan den första kistan begravas på 2,40 meters djup (tredubbelt djup). Den andra kistan begravs då på 2 meters djup (dubbelt djup) och den tredje kistan på 1,60 meter (enkelt djup). Efter tre kistor är kistgravplatsen full, men det finns fortfarande plats för urnor ovanför.

Urnor är mycket mindre och begravs på 0,7 meters djup. 

I filmen Att gräva en grav visas hur kistgrav och urngrav grävs.

Begravningsverksamheten i Sverige styrs genom olika lagar och regelverk och finansieras av den begravningsavgift som alla som jobbar betalar via skattsedeln. Det finns många lagar som begravningsverksamheten behöver förhålla sig till.

I Stockholms stad och Tranås är kommunen huvudman. Där är begravningsverksamheten organiserad under kommunpolitiken. I resten av Sverige är det Svenska kyrkan som är huvudman och då är det kyrkoherden som tillsammans med kyrkofullmäktige och kyrkoråd fattar beslut om olika åtgärder på församlingens begravningsplatser. När Svenska kyrkan är huvudman ska begravningsverksamheten var helt frikopplad från Svenska kyrkan som trossamfund. Hur beslut för begravningsverksamhet fattas är inte helt enkelt att förstå.

I dagsläget har barn och unga mycket liten möjlighet att påverka begravningsverksamheten. Detta försöker burb ändra på. Läs mer på: https://burb.se/barn-ungdomsradet/

Träden, blommorna och djuren är en viktig del av besökarens upplevelse av begravningsplatsen. Ett myllrande liv med träd, blommor, humlesurr och fågelsång kan också bidra till en stund av tröst och avkoppling i sorgen. Sniglar och snäckor av olika slag är vanliga på begravningsplatsen. De håller gärna till mellan stenarna i murar och i andra skrymslen. Snäckorna äter gärna av nerfallna löv från ädellövträd. I löven finns kalk som de behöver till sina skal. Trädgårds- och parksnäcka är lätta att hitta på gravstenar där de kan ta sig högt upp för att beta alger. Små däggdjur som igelkott, ekorre och mindre gnagare kan också besöka begravningsplatsen. Även grod- och kräldjur kan leva där och liksom igelkotten hitta ställen att övervintra på i komposter och andra skrymslen. Det är alltså inte bara vi människor som utnyttjar platsen, utan även djur lever här.

Allhelgona och Halloween är två olika traditioner som firas i Sverige. Halloween kommer ursprungligen från Irland och den keltiska traditionen som firade att sommaren var slut och att ett nytt år började. Firandet skedde den 1 november. För att fira tände kelterna eldar och klädde ut sig för att skrämma onda andar. Idag är Halloween en populär tradition i USA, men har även blivit allt mer populär i Sverige. 

Den folkliga traditionen att tända ljus på gravar i samband med Alla helgons dag växte sig stark under andra världskriget. Redan i slutet av 1800-talet hade man i storstäderna börjat tända ljus på avlidna barns gravar, men då på julafton. Bruket spred sig i landet och ökade i början av 1900-talet. Under 1940-talet påverkades svenskarna av katolska länder och då blev istället allhelgonadagen den tidpunkt då ljus tändes på gravar. Vid denna tid var det inte bara barngravar som fick ljus utan alla anhörigas gravar vars minne man ville hedra lystes upp. 1953 återinfördes Alla helgons dag som en officiell helgdag i Sverige och den lades då på första lördagen som infaller 31/10 – 6/11. I almanackan står allhelgonadagen kvar den 1 november – en dag som uppmärksammas över hela världen. Halloween infaller alltid 31 oktober och därför händer det att de båda dagarna infaller samtidigt.

Idag använder vi ofta ordet begravningsplats synonymt med ordet kyrkogård. Ordet har använts sedan slutet av 1700-talet när begravningsplatser började anläggas på annan plats än intill en kyrkobyggnad. Under 1900-talet, i takt med samhällets sekularisering, har begravningsplats använts i större utsträckning eftersom begravningen i sig inte längre behöver vara kopplad till religion. Ett annat ord för begravningsplats är griftegård. 

Det är mer inkluderande och korrekt att använda begreppet begravningsplats. En kyrkogård är alltid en begravningsplats, men en begravningsplats är inte alltid en kyrkogård.

Kulturarv är historiska spår som uppstått genom mänsklig aktivitet i olika tider. Det kan vara till exempel föremål och byggnader eller traditioner och idéer. På begravningsplatser finns det olika former av kulturarv: gravstenar, gravar, gångar, byggnader och växter. Tillsammans utgör de en kulturmiljö. 

Kulturmiljölagen skyddar kulturhistoriska värden på alla begravningsplatser som anlagts före 1940. Skyddet innebär att begravningsplatsernas utseende, innehåll och det sätt de berättar platsens historia ska bevaras.

Kulturmiljön berättar om svunna tider. Det ger oss människor en förståelse för vår dåtid, vår utveckling och de förändringar som krävts för att nå dit vi är idag. Begravningsplatser är vårt största kulturarv. Det finns i hela landet, både i städer och på landsbygd, och det angår oss alla. 

Visste du att det går mode även i gravstenar?

I slutet på 1800-talet var det vanligt med infällda porslinsdetaljer på gravstenarna. Motiven kunde vara änglar och symboler för kärlek.

På mitten av 1900-talet var gravstenarna ofta mörka med symmetriska mönster och religiösa symboler.

Idag är det vanligt att pryda gravstenen med bilder eller symboler som visar den dödes personlighet eller intresse. Kanske ett hjärta, en hundvalp eller en golfklubba.

Hur tror du att framtidens gravstenar kommer se ut?

Det finns en lag i Sverige som säger att man inte får flytta eller skada ett lik eller en avliden persons aska. Det betyder att man inte får öppna eller förstöra någons grav, urna eller liknande. Detta är för att den begravda ska respekteras. Bryter man mot detta kan man straffas med böter eller fängelse. 

Döda kroppar får endast begravas på för ändamålet avsedda platser, d.v.s. begravningsplatser eller i hav och naturmark efter godkännande från länsstyrelsen.

Därför är det inte med nuvarande lagstiftning möjligt att t.ex. gravsätta aska eller en urna i trädgård eller park.

Idag är det inte möjligt att begravas tillsammans med sitt husdjur i Sverige, eftersom det enligt begravningslagen endast är de “som är folkbokförda” som får begravas. Husdjur är inte folkbokförda. När ett älskat husdjur går bort vill många ägare ta ett värdigt och respektfullt farväl. Till skillnad från begravning av människor finns det inget samlat eller enhetligt system för hur husdjur begravs. I Sverige ser det mycket olika ut beroende på plats, tradition, tillgång till tjänster och individuella önskemål.

En vanlig form är att begrava husdjuret på en begravningsplats avsedd för djur. Man får nämligen inte begrava djur på begravningsplatser för människor. Begravningsplatser för djur finns i flera kommuner, ofta förvaltade av ideella föreningar eller privatpersoner. Här kan man boka en plats och ibland få hjälp med enklare ceremonier. Kostnaden varierar och kan omfatta både gravplats och skötsel under några år. På Djurgårdens djurkyrkogård i Stockholm kan en begravning kosta 2 300kr, inkl. en gravrätt på 5 år.

Många väljer att begrava sitt husdjur på egen mark, till exempel i trädgården. Detta är tillåtet under vissa förutsättningar, exempelvis att djuret inte ligger nära vattentäkter och att graven täcks ordentligt. Kommunala riktlinjer kan skilja sig, därför är det alltid bra att kontrollera vad som gäller lokalt.

Kremation är ett vanligt sätt att ta hand om ett husdjur efter döden. Efter kremationen kan ägaren få tillbaka askan och välja att förvara den i en urna, eller till exempel sprida askan på en plats med personlig betydelse. Spridning av aska är tillåten på egen mark, men om platsen tillhör någon annan krävs markägarens tillstånd. För att sprida aska på offentlig mark, som parker eller naturområden, behövs oftast tillstånd från kommunen eller annan ansvarig myndighet. Det är därför viktigt att kontrollera vad som gäller på den aktuella platsen innan askan sprids.

Det förekommer också ceremonier där familj och vänner samlas för att hedra husdjuret – ibland på liknande sätt som en minnesstund för en människa, med tända ljus, berättelser och symboliska handlingar.

Sammanfattningsvis finns det ingen enhetlig väg för hur husdjur begravs. Sätten att begrava på anpassas ofta efter personliga känslor, praktiska förutsättningar och lokala regler.

Under en vandring genom en begravningsplats kommer gravstenarnas texter och årtal att tala till var och en av oss. En älskad mor, en lantbrukare, en hustru, en postkontrollör – deras liv och öden kan berätta samhällets mikrohistoria för oss.

Begravningsplatser speglar samhället på olika vis och bär spår av olika historiska perioder. Detta kan, till exempel, utläsas genom hur gravplatser och gravstenar ser ut. Inskriptioner på gravstenar kan berätta om människoöden och om hur man har försörjt sig på platsen. 

Historiska spår på begravningsplatsen kan kopplas till traditioner och normer som styrt hur samhället hanterat sina döda i olika tider. Det kan gälla vem som haft rätt att begravas var, vem som fått synas och ta plats och vem som inte har fått det. När traditioner ifrågasatts och nya idéer av religiös och politisk natur fått genomslag har det påverkat gravskick och begravningsplatser. 

Hur de olika gravkvarteren på en begravningsplats ser ut kan bero på att samhället har varit ordnat på ett visst sätt. Att även efter döden förmedla en persons tillgångar och status under livet har varit en viktig del av gravkulturen i alla tider. I detta fall gjorde tidens klassamhälle avtryck genom att lagar och förordningar bestämde under vilka förutsättningar fördelning av gravplatser skulle ske. Generellt var begravningsceremonier inne i kyrkan endast för de som kunde betala. Annars hölls ceremonin vid gravplatsen där kyrkoherden sa ett par ord i samband med att kistan sänktes ner. Detta var den så kallade fattigbegravningen.
Köpta gravplatser kan vara pampiga anläggningar med ramar av sten, staket av gjut- eller smidesjärn, planteringar, grustäckning och förstås påkostade gravvårdar över samhällets översta skikt, som till exempel patroner och kyrkoherdar. Det finns också köpta gravplatser med enklare framtoning, kanske mödosamt hopsparade av mindre bemedlade som tyckte det var viktigt att ha en gemensam gravplats för sig och sin familj. Inom det allmänna gravkvarteret var markeringar av gravplatser sannolikt mycket enkla, om de ens fanns. Det kunde vara en jordhög, ett träkors eller liknande. Enkla stenar kunde nog förekomma men de flesta minnesmärkena var av trä som av naturliga skäl försvann med tiden.

Idag är en gravrätt kostnadsfri och varar generellt i 25 år. 

Människan har begravt och utfört gravritualer i alla tider, även långt innan vi hade kyrkogårdar och andra begravningsplatser. Genom historien har sättet som vi behandlar de döda skiftat och förändrats. Hur begravningar går till och av vilken anledning de görs är lika varierande kulturer emellan som de är över tid. Sedan människor kom till Sverige för mer än 12 000 år sedan har man begravt döda i allt från enkla jordgravar och kremeringar till dösar och enorma stenmonument. En del gamla gravar kan vi hitta än idag. Vissa ser man i landskapet, medan andra är gömda och upptäcks under arkeologiska undersökningar. Dessa äldre gravar kallas förhistoriska gravar av arkeologer

Förhistoriska gravar är sådana som vi kan datera fram till 1 000-talet från att människor först kom till Sverige. Förhistorien delas ofta in i stenåldern, bronsåldern och järnåldern och det är från dessa perioder som vi hittar förhistoriska gravar. När en gammal grav upptäcks, till exempel vid byggnadsprojekt där man behöver gräva i marken, så är det arkeologers jobb att undersöka platsen. Arkeologer studerar det förflutna och arbetar för att bevara föremål och lära allmänheten om människans historia. Genom att undersöka gravar kan man få kunskap om sådant som hur man begravde andra, vilka kläder och smycken de hade, vilka föremål man begravdes med, vilka ritualer man utförde och vem personen i graven var när den levde. Under tusentals år har det funnits massor av olika typer av gravar, och en del kan man till och med upptäcka i landskapet än idag, om man vet vad man letar efter.

Från stenåldern (cirka 13 000–1 700 före vår tideräkning), och särskilt yngre stenåldern, kan man hitta fantastiska megalitgravar: dösar och gånggrifter. Dösar består av ett fåtal, massiva stenblock som, tillsammans med en täckande flat sten, bildar en gravkammare för en person. Ofta är dösar helt eller delvis täckta av en jordhög, men många av de som har upptäckts sticker ut i landskapet. Klockaredösen i Skåne, Hagadösen i Bohuslän och Klastorpsdösen i Halland är bara några av de många dösar man kan besöka. Gånggrifter är en utveckling av dösar, tänkta att hålla gravar för hela släkter. Dessa var ofta indelade i rum, med väggar och tak av stora stenblock. Drottning Hackas grav i Västergötland och Lunneslätts gånggrift i Bohuslän är fantastiska exempel och sätter igång fantasin kring hur stenåldersmänniskor tog hand om sina döda. Människor från den här tiden verkar ibland ha lagt mycket tid och kraft på dessa imponerande stenmonument. Tänk att flytta så stora och tunga stenar utan de maskiner vi har idag! Det finns flera teorier kring syftet med dessa megalitgravar, allt från vördnad för högt uppsatta individer till att vara en markering av äganderätt över området. 

Under bronsåldern (1 700–500 f Kr) blev megalitgravar och stenmonument gradvis mindre intressanta och istället övergår man till rösen och brandgravar. Det blir vanligare att man bränner de döda innan gravsättning, en tidig typ av kremering. Ibland begravdes askan direkt i marken, ibland i en urna eller i en kista. I rösen begravdes den döda i en ek- eller stenkista för att sedan bli täckt av stenar och jord. Många arkeologer tror att människor som blev begravda i dessa rösen var högt uppsatta i samhället och i kistan fick de ofta med sig vapen eller andra gravgåvor. Flera av dessa spektakulära rösen kan man utforska än idag, till exempel Kiviksröset i Skåne, Kung Tryggves Grav i Bohuslän och Kauparveröset på Gotland. 

Människor som levde under järnåldern (500 f Kr – 1 050 e Kr) begravde sina döda på flera olika sätt. Särskilt från tidig järnålder hittar vi rösen, högar och skeppssättningar. Rösen och högar liknar varandra och kan ibland vara svåra att skilja på ute i landskapet. Medan rösen är konstruerade helt av sten så har högar ofta en stenkärna som sedan har täckts av jord. Det finns flera exempel på högar i Sverige. Ett av de mest storslagna besöksmålen för detta är Björkö i Uppland där man också hittar spår efter den vikingatida bosättningen Birka som var aktiv i slutet på järnåldern. Här hittar man gravhögar från både bronsåldern och järnåldern. Bara de från järnåldern är troligtvis runt 2 300 i antal! Skeppssättningar är gravar som omges av resta stenar i en spetsig, oval form som liknar ett skepp. Två högre stenar markerar ofta fören och aktern. Varför man valde just den här formen vet vi inte säkert, en del forskare tror att man ville förbereda den döda för färden till dödsriket, medan andra tvivlar på att formen ska efterlikna ett skepp över huvud taget. Några skeppssättningar som man kan besöka i Sverige är Ales Stenar i Skåne och Anundshög i Västmanland. 

Genom årtusendena, hela vägen fram till för bara hundra år sedan, är storslagna gravar de som får mest uppmärksamhet. Det kan verka väldigt annorlunda från hur vi väljer att begrava idag. Då är det viktigt att komma ihåg att dessa fantastiska gravar var ovanliga även då, ofta bara för högt uppsatta människor och familjer. Jordgravar (när kroppen begravs i marken, ibland i en kista) har alltid varit en av de vanligaste formerna av begravning. Redan från stenåldern hittar vi stora gravfält, under bronsåldern blir kremering populärt och under järnåldern börjar många markera gravar med stenar, precis som på moderna begravningsplatser. Genom vår historia ser vi spår av det som leder fram till vår behandling av döda idag. Att utforska, uppleva och undersöka historiska gravar hjälper oss att förstå vår relation till döden, varför vi begraver som vi gör och hur vi vill behandla våra döda i framtiden. Kan det finnas förhistoriska traditioner och ritualer som vi kan ta vara på för att bättre bemöta döden?